Det har nu gått ganska många år sedan Tufsvipan gick bort den 1 februari 2010. Vi saknar och älskar henne alltid även om livet har gått vidare. Vi har sedan dess fått ta emot Tufsvipans lillasystrar, Sprattusen och Marsipangrisen, födda 2011 och 2014. Vi har flyttat två gånger, jag har blivit omorganiserad på jobbet, och jag började 2015 med att gå in i väggen med buller och bång.
Något jag dock tror ha lärt mig vid det här laget är att det inte alltid blir som man tänkt sig, fast efter ett tag kan det bli jättebra på något annat sätt. Det här med att gå in i väggen kanske visar sig vara det bästa jag gjort? (Eller så var det bara en vägg… 🙂 )
Skämt åsido är jag fast övertygad om att de svåraste kriserna i en människas liv också kan leda till något annat, större och vackrare än man kunde föreställa sig innan. Fast smärtfritt är det förstås inte…
Jag vill citera Rachel Brathen, aka Yoga girl:
When we go through heartache we start to feel so much that the limitations of our hearts simply can’t take it anymore. And suddenly… It cracks open. Sometimes we can even feel it happening inside of our chest. Our heart has burst, and the overwhelming pain that follows could be too much to bear but it never is. The universe never gives us anything that we cannot handle. The thing is, through these cracks, light begins to seep in. Little by little light fills your heart and your heart will start to grow. You realize that your heart is fragile for a reason: it needs to break so it can grow and we can learn how to love even harder.
Tack alla ni som läst (och läser) min blogg Det som hänt och skickat (och skickar) så fina kommentarer! Det har betytt och betyder fortfarande ”the world to me”.
❤️
4 kommentarer
Comments feed for this article
2 juni, 2015 den 11:09
Marianne
Min dotter föddes med hål i hjärtat, ASD och VSD, och var på väg att drabbas av hjärtsvikt 10 dagar gammal. Hon har lite mirakulöst spontanläkt supersnabbt och friskförklarades när hon var drygt 5 månader gammal. Jag hamnade på din blogg i vevan när jag letade på nätet om hjärtsjuka barn. Din historia och berättelse berörde mig ända in på djupet. Jag har läst dina inlägg flertalet gånger och gråtit, gråtit, gråtit. Det känns väldigt orättvist att så små barn får gå igenom så svåra prövningar och att en del inte klarar sig. Jag hade gärna gjort så att alla barn var friska och glada om jag hade kunnat. Det känns iaf bra att få läsa även inlägg från dig som visar att livet rullar på. Det minskar ju inte smärtan eller hemskheten i det ni fått gå igenom med jag finner det trösterikt att livet fortsätter trots sådana trauman och för med sig nya, underbara gåvor. Jag känner er inte men er berättelse om er dotter Tufsvipan kommer att finnas med mig länge. Hälsningar, Marianne
3 juni, 2015 den 06:42
Det som hänt
Hej Marianne,
Och stort tack för dina fina ord! Det känns fint att min berättelse har berört någon.
Fantastiskt att din dotters hjärta spontanläkte! Jag tror jag kan föreställa mig känslan i att få det beskedet.
Ha en fin dag! Kram, Linda
21 november, 2016 den 07:15
Caroline
Hej, jag har nu läst din blogg från början till slut(om sista inlägget är maj 2015?) Hittade den då jag googlat allt som finns att googla de senaste veckorna. Anledning att vår dotter upptäcktes ha HLHS(Hypoplastisk vänsterkammare) på RUL och vi valde att avbryta graviditeten i vecka 22 💔 Jag födde henne för 5 dagar sen och livet har stannat och kvar finns bara sorg och tomhet. Men din blogg har gett mig hopp om framtiden, TACK. Även om vi förlorade hjärtsjuka barn på olika sätt så vågar jag hoppas att livet kommer kännas lättare och ljusare till slut. Tack för att du delat med dig av er svåraste tid och sorg. Jag vet att den hjälper många ❤️ Stor stor kram
21 november, 2016 den 08:43
Det som hänt
Hej Caroline, och tack för att du delar med dig och tack för din fina kommentar!
Jag beklagar din sorg (så futtiga ord!) från djupet av mitt hjärta. ❤️ Vet bara alltför väl att det inte finns något jag kan säga som tar bort smärtan, ändå önskar jag att jag kunde det.
Men något jag vet är att om du fortsätter att steg för steg, andetag för andetag, gå igenom sorgen kommer du så småningom ut på andra sidan. Och du kommer ut på andra sidan lite annorlunda. Och livet på andra sidan sorgen är kanske annorlunda. Men annorlunda betyder inte nödvändigtvis sämre.
För egen del kunde jag i början inte se igenom sorgen och urskilja hur det såg ut på andra sidan. Jag kunde bara se sorgen som en tät dimma som jag vandrade igenom. Men så småningom liksom lättade dimman lite och jag kunde börja se konturer av det som fanns på andra sidan. Som den dagen då jag plötsligt insåg att jag förmodligen skulle fortsätta leva. Och bestämde mig för att jag ville försöka göra det till ett så bra liv som möjligt.
Det går inte att skynda sig genom sorgen eller gå runt den, men fortsätt gå genom den. Bara fortsätt gå och jag lovar att du så småningom får uppleva nya soluppgångar, även om det är svårt att föreställa sig när sorgen är ny och djup.
Fortsätt gå fastän vägen och natten är lång och svår. Fortsätt gå. Ett steg i taget. Fortsätt gå. Och gryningen kommer till slut. Promise.
Stor stor kram ❤️
PS Förlåt för pekoral-artat svar! Så svårt att hitta de rätta orden!
PS2 Och hör gärna av dig igen nån gång och berätta hur det går för dig, om du vill.