Vad hände sedan?

Det har nu gått ganska många år sedan Tufsvipan gick bort den 1 februari 2010. Vi saknar och älskar henne alltid även om livet har gått vidare. Vi har sedan dess fått ta emot Tufsvipans lillasystrar, Sprattusen och Marsipangrisen, födda 2011 och 2014. Vi har flyttat två gånger, jag har blivit omorganiserad på jobbet, och jag började 2015 med att gå in i väggen med buller och bång.

Något jag dock tror ha lärt mig vid det här laget är att det inte alltid blir som man tänkt sig, fast efter ett tag kan det bli jättebra på något annat sätt. Det här med att gå in i väggen kanske visar sig vara det bästa jag gjort? (Eller så var det bara en vägg… 🙂 )

Skämt åsido är jag fast övertygad om att de svåraste kriserna i en människas liv också kan leda till något annat, större och vackrare än man kunde föreställa sig innan. Fast smärtfritt är det förstås inte…

Jag vill citera Rachel Brathen, aka Yoga girl:

When we go through heartache we start to feel so much that the limitations of our hearts simply can’t take it anymore. And suddenly… It cracks open. Sometimes we can even feel it happening inside of our chest. Our heart has burst, and the overwhelming pain that follows could be too much to bear but it never is. The universe never gives us anything that we cannot handle. The thing is, through these cracks, light begins to seep in. Little by little light fills your heart and your heart will start to grow. You realize that your heart is fragile for a reason: it needs to break so it can grow and we can learn how to love even harder.

Tack alla ni som läst (och läser) min blogg Det som hänt och skickat (och skickar) så fina kommentarer! Det har betytt och betyder fortfarande ”the world to me”.

❤️