Det har gått drygt fem år sedan Tufsvipan gick bort. Vi saknar och älskar henne alltid även om livet har gått vidare. Vi har sedan dess fått ta emot Tufsvipans lillasystrar, Sprattusen och Marsipangrisen, nu 4 och 1 år gamla. Vi har flyttat två gånger, jag har blivit omorganiserad på jobbet, vi har renoverat (klichén!) och jag började 2015 med att gå in i väggen med buller och bång (klichén!).

Något jag dock tror ha lärt mig vid det här laget är att det inte alltid blir som man tänkt sig… fast efter ett tag kan det bli jättebra på något annat sätt. Det här med att gå in i väggen kanske visar sig vara det bästa jag gjort? (Eller så var det bara en vägg…🙂 )

Skämt åsido så är jag fast övertygad om att de svåraste kriserna i en människas liv också kan leda till något annat, större och vackrare än man kunde föreställa sig innan. Fast smärtfritt är det förstås inte…

Jag vill citera Rachel Brathen aka Yoga girl:

When we go through heartache we start to feel so much that the limitations of our hearts simply can’t take it anymore. And suddenly… It cracks open. Sometimes we can even feel to happening inside of our chest. Our heart has burst, and the overwhelming pain that follows could be too much to bear but it never is. The universe never gives us anything that we cannot handle. The thing is, through these cracks, light begins to seep in. Little by little light fills your heart and your heart will start to grow. You realize that your heart is fragile for a reason: it needs to break so it can grow and we can learn how to love even harder.

Tack alla ni som läst (och läser) min blogg Det som hänt och skickat (och skickar) så fina kommentarer! Det har betytt och betyder fortfarande ”the world to me”.

❤️

För fem år sedan idag sjöng jag Trollmor för sista gången för vår Tufsvipa. Som varje år återupplever jag i minnet dagen då det hände. Ännu kan jag inte med att sjunga Trollmor för hennes småsystrar, det får bli andra vaggvisor.

❤️ Alltid, alltid, alltid

Tidigt på morgonen den 12/2 kom hon, lika underbar som sina systrar! Vi hade tid för igångsättning på eftermiddagen samma dag, men på natten bestämde hon sig för att komma ut självmant, i vecka 42+0.

Lite komplikationer med moderkakan i efterförloppet, operation och en blodförlust på drygt tre liter har gjort mig lite extra matt och jag har inte riktigt orkat uppdatera.

Nu har vi varit hemma i ett dygn och idag har vi firat lillasystern som nu är mellansyster tillsammans med mor- och farföräldrar. Hon fyllde nämligen tre år igår på alla hjärtans dag. Stora damen!

Även denna gång oroade jag mig för om jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket, och lika onödigt visade sig det vara.

Lillasyster är självklar, och hennes namn betyder Älskad.

Jag är djupt tacksam. ❤️

Idag för fyra år sedan, precis vid den här tiden satt vi med Tufsvipan i famnen i en liten cirkel av våra närmaste.

Vi har tänt ett ljus ikväll och tittat i fotoboken.

Hej och tack för uppmuntrande kommentarer! God fortsättning på er!

Skriver detta på min telefon där jag ligger med huvudet ner och fötterna och rumpan upp. Idag vecka 37+0. Verkar vara en envis liten en som bosatt sig i min mage och hon har fortfarande huvudet upp och fötterna och rumpan ner.

På fredag blir det vändningsförsök, så håll gärna tummarna då!

Kram!

En lillasyster till! Med helt hjärta! Ultraljud både på Centrum för fosterdiagnostik och på Barnkardiologen på Astrid Lindgrens avklarade. Lättnaden enorm att det verkar se bra ut!

Med helt hjärta lever jag idag och älskar mina döttrar av hela mitt hjärta.

Idag återupplever jag dagen då Tufsvipan, min första, kom till världen. Fyra år idag.

När jag steg in i kapprummet på jobbet idag kom en doft av Tufsvipan emot mig, och likadant medan jag satt i ett möte. Jag mindes hur jag lyfte lite på hennes täcke och inhalerade bebisdoften blandad med någon slags sjukhusdoft som blandades till hennes doft.

Jag log och sa ut i luften ”Hej Tufsvipan!”.

Vecka 15 och illamåendet börjar lägga sig.🙂

Tufsvipan ska förhoppningsvis bli storasyster igen. Och Lillasyster bli storasyster.

20130803-202944.jpg

Läser boken Döden är livsviktig av Elisabeth Kübler-Ross igen. Vill verkligen rekommendera den!

Kübler-Ross arbetade under lång tid med döende och deras familjer och här berättar hon om fall hon upplevt och hur hon arbetade.

Boken är inte kopplad till någon religion, utan tvärtom menar författaren att våra upplevelser i samband med döendet är ganska lika, oavsett religion.

Elisabeth Kübler-Ross blev genom sitt arbete övertygad om att livet fortsätter efter döden utan att bli det minsta flummig eller new age-ig för det.

En skönt saklig bok som, just för att den är det, inger mig så mycket hopp!

Just nu kostar den 35 kr (nej, jag får ingen som helst provision av någon) på bokus.com såg jag.

Med tillönskan om hopp till alla som behöver det!

Läser en gratis e-bok , ”När brustna hjärtan läker” från Svenska institutet för sorgebearbetning. (Tänk att vi har ett institut för något som borde vara så självklart!).

De arbetar med sorgebearbetning och i boken läser jag om oförlöst sorg och vad det är som gör att man kan komma vidare och läka. Oftast beror oförlöst sorg enligt dem på att något av känslomässig karaktär är okommunicerat och för att sorgebearbetningen ska kunna fullbordas behövs tre saker:

1. Man behöver verbalt rikta sin kommunikation till motparten (som inte närvarar fysiskt), och säga det okommunicerade.
2. Du behöver uppleva dig hörd av en levande människa
3. Du behöver slutföra kommunikationen med ett avsked

I samma bok (24 sidor är e-boken, så den går fort att läsa) står det att i en undersökning från U.S.A. ville 98% av de som upplevt en förlust prata om omständigheterna kring förlusten. Tragikomiskt nog visade samma studie att mer än 95% samtidigt tycker att det är bäst att inte tala om saker som har hänt andra, då man är rädd för att man river upp något hos den drabbade.

Förstår ni varför det finns så många bloggar om sorg? Jag kan i och för sig bara tala för mig, men den här bloggen och framförallt alla kommentarer till den har gjort att jag har upplevt mig hörd av levande människor, och jag har fått tala/skriva om varenda detalj kring omständigheterna kring min förlust. Det har hjälpt mig enormt!

Även om små nya sidor av sorgen och det som hänt fortfarande ploppar upp, så kan jag idag tänka på allt jag varit med om utan att det känns för smärtsamt. Jag är glad att vi fick vår Tufsvipa. Hennes död startade en sorgeprocess i mig, som i sin tur startade en förändringsprocess som fortfarande pågår. Det är jag glad för och det är en av Tufsvipans alla gåvor till mig.

Jag började resan som vetenskapsfundamentalistisk jag-vet-vad-jag-vet-och-du-tror-vad-du-tror-ateist och finner nu några år senare att jag har en stark övertygelse om att det finns en djup mening med mitt liv och allt som händer. Mitt liv har förändrats i en riktning jag aldrig hade kunnat förutse. Min resa startade den 1 februari 2010 och pågår ännu. Och Tufsvipans lillasyster har hunnit fylla två år.

Jag känner stor tacksamhet*. 

 *Klyschigt värre, I know! Men sant.

Det är beräknat förlossningsdatum och någon gång på eftermiddagen tänker jag lite besviket att det inte blev något
Allahjärtansdagbarn.

Jag förbereder toast Skagen till middag för att fira att det är Alla hjärtans dag. Jag känner av en del förvärkar som jag haft av och till i flera veckor men jag tänker att kaaaaanske börjar det dra ihop sig till förlossning de närmaste dagarna. P kommer hem från jobbet och jag säger att jag tycker att jag har lite starkare förvärkar. Han undrar om han borde stanna hemma från träningen men jag säger att neeej, det är lugnt.

Strax efter kl 18 kommer han hem från träningen och vi sätter oss ner för att äta vår toast skagen. Jag tycker nu att de här förvärkarna, skulle det inte kunna vara riktiga värkar, eventuelltkanskemöjligen? Någon toast Skagen vill jag plötsligt inte ha utan häller upp en skål med fil och havrefras som jag känner en stark craving för.

Jag äter min fil och P äter sin (och min) toast Skagen. Mina värkar tilltar och vi börjar tänka att det nog har börjat.

Eftersom det är Alla hjärtans dag gör vi snabbt en spotifylista med gamla hederliga powertryckare och dansar i köket. Vi (jag) fastnar för Purple rain och sätter den på repeat och vaggar runt tillsammans i köket. Snart får vi göra pauser medan jag andas igenom värkarna.

Vid halvtio på kvällen undrar P om vi inte borde åka in till förlossningen och kolla i alla fall. Jag tycker fortfarande värkarna känns helt hanterbara men P ringer förlossningen som tycker att vi kan komma in då jag har GBS och ska få antibiotika innan barnet kommer ut.

Ute snöar det iniminismå glittrande snöflingor och när vi promenerar sista biten upp mot förlossningen stannar jag och fotograferar glittersnön i ljuset av en gatlykta med min mobilkamera. Jag vill alltid minnas den stunden känner jag.

Strax före tio på kvällen kommer vi in på förlossningsrummet. Jag är öppen 5 cm och vi får stanna.

De tar ctg och jag säger att jag vill vara upprätt så mycket som möjligt. Det känns helt fel att ligga på rygg. När de tagit ctg en stund får jag komma upp och stå.

Jag andas genom värkarna och försöker bli alldeles lealös och slappna av när de kommer. Denna gång fungerar det och värkarna känns hanterbara så länge P trycker med händerna mot mina höfter/rygg.

Plötsligt stönar jag till och P frågar ”var det du eller bebisen som lät?”. (God bless him, hihi.)

Han ringer på klockan och barnmorskan och en sköterska kommer in. Då kommer en krystvärk och de får upp mig i knästående på sängen. Sex minuter senare kommer hon ut, Lillasyster.

Barnmorskan puttar fram henne mellan mina knän och jag ser hennes ansikte för första gången. Men där är du ju, tänker jag lite förvånat. Så självklart att det var just hon som skulle komma och så självklart älskad.

Det var något jag undrat över, kommer jag att kunna älska ett annat barn lika mycket? Och kommer jag stå ut med att barnet blir lik Tufsvipan? Och kommer jag å andra sidan stå ut med att barnet blir olik?

Alla funderingar känns i denna stund onödiga. Lillasyster är bara – självklar.

Jag får lyfta upp henne till bröstet och hon hugger direkt. Äntligen får jag amma igen.

23.54 kom hon, på Alla hjärtans dag. På valentindagen, hjälpt av en barnmorska med efternamnet Wallentin. Vi smsar våra föräldrar och mamma svarar direkt: vet ni att Valentin betyder ”frisk” och ”stark”?

Lillasyster får andranamnet Valentina istället för Sofia som vi tänkt först.
Allt annat känns fisigt mot universum på nåt sätt…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.