Transformering

Läser en gratis e-bok , ”När brustna hjärtan läker” från Svenska institutet för sorgebearbetning. (Tänk att vi har ett institut för något som borde vara så självklart!).

De arbetar med sorgebearbetning och i boken läser jag om oförlöst sorg och vad det är som gör att man kan komma vidare och läka. Oftast beror oförlöst sorg enligt dem på att något av känslomässig karaktär är okommunicerat och för att sorgebearbetningen ska kunna fullbordas behövs tre saker:

1. Man behöver verbalt rikta sin kommunikation till motparten (som inte närvarar fysiskt), och säga det okommunicerade.
2. Du behöver uppleva dig hörd av en levande människa
3. Du behöver slutföra kommunikationen med ett avsked

I samma bok (24 sidor är e-boken, så den går fort att läsa) står det att i en undersökning från U.S.A. ville 98% av de som upplevt en förlust prata om omständigheterna kring förlusten. Tragikomiskt nog visade samma studie att mer än 95% samtidigt tycker att det är bäst att inte tala om saker som har hänt andra, då man är rädd för att man river upp något hos den drabbade.

Förstår ni varför det finns så många bloggar om sorg? Jag kan i och för sig bara tala för mig, men den här bloggen och framförallt alla kommentarer till den har gjort att jag har upplevt mig hörd av levande människor, och jag har fått tala/skriva om varenda detalj kring omständigheterna kring min förlust. Det har hjälpt mig enormt!

Även om små nya sidor av sorgen och det som hänt fortfarande ploppar upp, så kan jag idag tänka på allt jag varit med om utan att det känns för smärtsamt. Jag är glad att vi fick vår Tufsvipa. Hennes död startade en sorgeprocess i mig, som i sin tur startade en förändringsprocess som fortfarande pågår. Det är jag glad för och det är en av Tufsvipans alla gåvor till mig.

Jag började resan som vetenskapsfundamentalistisk jag-vet-vad-jag-vet-och-du-tror-vad-du-tror-ateist och finner nu några år senare att jag har en stark övertygelse om att det finns en djup mening med mitt liv och allt som händer. Mitt liv har förändrats i en riktning jag aldrig hade kunnat förutse. Min resa startade den 1 februari 2010 och pågår ännu. Och Tufsvipans lillasyster har hunnit fylla två år.

Jag känner stor tacksamhet*. 

 *Klyschigt värre, I know! Men sant.